Det här hände
Kelsingra vaknar på allvar. Allt fler drakar tvingar sig upp i luften och korsar floden, väktarna flyttar in i Elderlinghusen och Rapskal tillbringar sina nätter i minnena av krigaren Tellator, som gör honom hårdare och äldre för varje besök. Men drakarna kräver Silver, det skimrande flytande ämne som Elderlings en gång hämtade ur stadens brunnar, och utan det förblir staden en kuliss. Efter långt sökande hittar väktarna den igenslammade Silverbrunnen och lyckas till sist öppna den.Tarman når fram med Malta, Reyn och den tynande lille Ephron, och föräldrarna får erfara hur kallt en drake kan väga ett människobarn. Så störtar Tintaglia ner ur himlen, döende av sitt variga spjutsår. Väktarna och drakarna skär giftet ur henne, och med Silvrets hjälp vänder hon åter till livet. Som i förbigående fullbordar hon det hon en gång påbörjade, gör Malta, Reyn och deras son till sina Elderlings och räddar därmed pojkens liv.
Hest når Kelsingra i den chalcediske lönnmördarens släptåg, men hans värld är redan borta. Lönnmördaren slutar som drakföda, Sedric avvisar honom och Alise vägrar låta honom göra anspråk på vare sig henne eller staden. Ensam och rasande försöker han hunsa fel varelse i drakbadens ånga. Den väldige blåsvarte Kalo ger honom namnet Kött och äter honom.
Drakarna har samtidigt fått nog av Chalced. Med Tintaglia och den urgamle IceFyre i spetsen, och med Rapskal och väktarna som Tellators flygande styrka, slår de till mot hertigens huvudstad och lägger hans citadell i grus. Hertigen, som pinat Selden och druckit hans blod i jakt på evigt liv, går under med sitt torn. Hans dotter Chassim, som i hemlighet vårdat Selden, blir hertiginna, sluter fred med drakarna och behåller sångaren vid sin sida.
Hemma i Kelsingra faller bitarna på plats. Thymara flyger till sist på egna vingar och väljer Tats, medan Rapskal förblir märkt av den krigare han lånat sitt liv av. Alise upprättas som den levande stadens krönikör och stannar hos Leftrin, och Tarman blir länken mellan Kelsingra och flodstäderna. I epilogen vilar en läkt Tintaglia i solen och tänker på äggen hon snart ska lägga. Drakarna är tillbaka i världen, på gott och ont, och världen får lära sig leva med dem.
