Det här hände
Sjöormarna som till sist tog sig uppför Rain Wild River har förpuppats och kläckts, men det som kryper ur kokongerna är inte de himlarnas härskare världen väntade på. Drakarna föds förkrympta och missbildade, oförmögna att flyga och knappt att jaga. Tintaglia, som vakade över förpuppningen, har försvunnit med den urgamla hanen IceFyre, och traderfolket i Cassarick tröttnar snabbt på att föda en hop bittra och farliga varelser.Rådet beslutar att drakarna ska flyttas långt uppför floden, mot Kelsingra, en Elderlingstad som bara finns i drakarnas ärvda minnen och kanske inte alls. Som väktare värvas ungdomar som Rain Wilds märkt hårdast. Thymara, född med klor och egentligen dömd att sättas ut som spädbarn, ansluter tillsammans med den tatuerade före detta slaven Tats, den soligt egensinnige Rapskal och den äldre Greft, som genast ifrågasätter vem som egentligen ska bestämma. Thymara tar sig an den blå honan Sintara, lika praktfull som självupptagen, medan Rapskal knyter an till den lilla röda Heeby.
I Bingtown har Alise gjort drakforskning till en flyktväg ur sitt kalla äktenskap med den framgångsrike tradern Hest Finbok. Hon kräver sin kontraktsenliga rätt att resa och studera drakarna, och Hest skickar med sin sekreterare Sedric som förkläde. Sedric är i hemlighet Hests älskare och ser resan som en förvisning. I smyg börjar han samla fjäll och blod från drakarna, förbjuden vara som är värd en förmögenhet i Chalced, där den dödssjuke hertigen betalar vad som helst för drakbot.
Expeditionen följer Leftrins flodpråm Tarman, den äldsta liveshipen på floden. Leftrin döljer att han förstärkt Tarman med smugglat wizardwood, det förbjudna virket av drakkokong, och jägaren Jess anar hemligheten och håller den över honom. Mellan Leftrin och Alise växer samtidigt något som ingen av dem vågar sätta ord på.
Resan uppför den frätande floden sliter på alla. När den sjukliga kopparhonan Relpda segnar ner en natt passar Sedric på att tappa henne på blod och får några droppar i munnen, en stöld som lämnar honom febrig och omtumlad i sin koj.
Boken slutar mitt i strömmen. Drakarna lever, nätt och jämnt, Greft tänjer på väktarnas gamla regler, och Alise väljer att fortsätta uppåt floden i stället för att vända hem till Hest. I den sista brevväxlingen mellan duvhållarna skymtar oron i Bingtown över vart hon egentligen är på väg.