Kallocain

Kallocain filmatiserades av SVT 1981 som en tvådelad tv-film, regisserad av Hans Abramson med Sven Wollter i huvudrollen som Leo Kall. Inspelningen håller sig till bokens klaustrofobiska stämning och är den version de flesta svenska läsare känner till om de sett någon filmatisering alls.

Kallocain och Orwells Nittonhundraåttiofyra delar teman som total övervakning och statens makt över individen, men Karin Boyes roman kom nio år tidigare, 1940, och berättas mer inifrån, som en bekännelse från en lojal medborgare snarare än en utifrånblick på ett förtryckande system.

Kallocain är en kort och rakt berättad roman som de flesta läsare tar sig igenom utan svårighet även 2026. Språket bär självklart drag av sin tillkomsttid 1940, med en formellare meningsbyggnad än dagens, men den ovanan brukar försvinna redan efter några sidor.

Kallocain fungerar väl för gymnasieelever och har länge varit vanlig skolläsning i Sverige. Romanen är tillräckligt kort och spännande för att fånga yngre läsare, samtidigt som dess frågor om övervakning, lojalitet och fri vilja gör den till ett naturligt diskussionsunderlag i klassrummet.

Kallocain är en fristående roman och ingår inte i någon serie. Det var Karin Boyes sista roman och hennes enda utflykt i framtidsskildringens form, efter ett författarskap som annars främst bestod av lyrik och mer inåtvänd, psykologisk prosa.

Kallocain handlar om kemisten Leo Kall, en lojal medborgare i en totalitär framtidsstat, som uppfinner ett sanningsserum uppkallat efter sig själv. Serumet tvingar fram människors innersta, undanträngda tankar, och staten vill använda det för att lagföra även rena tankebrott.

Karin Boye (1900–1941) var en svensk poet och författare som introducerade T.S. Eliot och modernismen för svensk publik via tidskriften Spektrum. Kallocain, utgiven 1940, blev hennes sista roman och enda utflykt i framtidsskildringens form, året innan hon gick bort.

Kallocain finns på engelska i två översättningar, den första av Gustaf Lannestock från 1966 och en nyare av David McDuff utgiven på Penguin Classics 2019. Romanen har också översatts till flera andra språk sedan den först kom ut i Sverige 1940.

Kallocains totalitära värld växte fram ur Karin Boyes egna erfarenheter av 1930-talets Europa. Hon bodde i Berlin 1932–1933 och såg nazismens uppgång på nära håll, och hade några år tidigare gjort en studieresa till Sovjetunionen, intryck som båda färgar Världsstatens skildring.

Kallocain är i romanen ett sanningsserum som kemisten Leo Kall uppfinner och döper efter sig själv. En injektion gör att den som får det ofrivilligt berättar allt den vet, även tankar och känslor som personen själv har trängt undan eller aldrig vågat erkänna.

Världsstaten är namnet på den totalitära framtidsstat där Kallocain utspelar sig, ständigt i rivalitet med den fientliga Universalstaten. Medborgarna kallas medsoldater snarare än privatpersoner, och hemmen övervakas av så kallat polisöga och polisöra, kameror och mikrofoner som Leo Kall först upplever som trygghet.