Historietter

Novellen Pälsen, som ingår i samlingen Historietter, har filmatiserats två gånger, första gången 1966 med Gunnar Björnstrand och Gunnar Sjöberg och igen 2008 med Björn Kjellman och Fares Fares. Övriga noveller i samlingen har däremot inte fått några egna filmatiseringar.

Historietter är en fristående novellsamling som inte kräver några förkunskaper om Hjalmar Söderbergs övriga författarskap. Boken fungerar lika bra som första möte med Söderberg som återbesök för den som redan har läst till exempel Doktor Glas.

Ljudboksformatet passar Historietter bra eftersom novellerna är korta och avgränsade, sällan längre än några sidor, vilket gör det enkelt att lyssna på en eller ett par historier i taget. Boken finns inläst och tillgänglig bland annat via Nextory och Storytel.

Historietter passar bäst vuxna och äldre gymnasieungdomar snarare än yngre läsare, eftersom språket är sekelskiftessvenska och tonen ofta ironisk eller vemodig. Novellernas korta format gör dem samtidigt lättillgängliga även för den som annars tycker romaner känns för långa.

Historietterna i samlingen kan läsas i valfri ordning eftersom varje berättelse är fristående och sällan längre än några sidor. Den som vill följa Söderbergs egen komposition kan förstås läsa dem i bokens ursprungliga ordning, med Pälsen som en av de mer kända höjdpunkterna.

Historietter är inte en läskig bok utan snarare vemodig och stundtals ironisk, helt utan inslag av skräck eller våld. Språket bär hundra år på nacken men beskrivs ofta som ovanligt klart och elegant för sin tid, vilket gör novellerna mer lättillgängliga än man kan tro.

Novellantalet i Historietter landar på tjugo fristående historietter, utgivna som samling 1898 på Albert Bonniers Förlag. De flesta hade redan publicerats var för sig i tidningar och tidskrifter under 1890-talets sista år innan de samlades i bokform.

Ordet historiett är Söderbergs eget påhittade begrepp för den korta, koncentrerade berättarformen han utvecklade i samlingen. Termen växte fram ur de tidningskåserier han skrev under signaturen Tuppy i Svenska Dagbladet, innan formen mognade till de fristående prosastycken som boken samlar.

Miljön i de flesta historietterna är sekelskiftets Stockholm, tecknat i vardagsscener med tvetydiga undertoner snarare än stora dramatiska händelser. Söderbergs blick riktas mot rum, gator och samtal där en liten detalj ofta bär hela berättelsens vikt.